Yttrandefrihet

Rätten att fritt hysa en åsikt och att uttrycka den i tal, skrift eller bild slås fast i den allmänna förklaringens artikel 19 liksom i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, artikel 19. Yttrandefriheten har fått nya möjligheter i och med utbredningen av internet i världen. På bara en millidels sekund kan information och åsikter spridas till hundratusentals mottagare runt om i världen.

Allmänt om yttrandefriheten
Yttrandefriheten tillhör tillsammans med bl.a. åsiktsfriheten de mest grundläggande fri-och rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Möjligheten att uttrycka sin åsikt och bilda opinion i olika frågor har länge ansetts vara en viktig förutsättning för att de politiska processerna ska fungera på ett demokratiskt sätt. Åsiktsfriheten är obegränsad, medan rätten att fritt uttrycka sin mening kan begränsas och måste utövas under särskilt ansvar, exempelvis av hänsyn till andras fri- och rättigheter. Det fria ordet kan orsaka skada, till exempel genom att upplevas som kränkande, hetsa till diskriminering eller våldshandlingar, eller genom att röja uppgifter som får negativa konsekvenser antingen för enskilda eller för samhället som helhet. Yttrandefriheten har med andra ord vissa gränser. 

Varför yttrandefrihet?
En grundläggande tanke bakom yttrandefriheten är att var och en skall kunna ta del av en mångfald av åsikter gällande alla de frågor som vi fattar gemensamma beslut om. Yttrandefriheten brukar beskrivas som viktig för demokratin för att den möjliggör att information kan spridas fritt, och därmed får medborgare och beslutsfattare bättre möjligheter att komma fram till välgrundade beslut. Yttrandefriheten kan också sägas fylla en mer kritisk funktion genom att välinformerade medborgare samt fria massmedier ges goda möjligheter att granska och uttala sin mening om hur den offentliga makten utövas.

Vidare kan yttrandefriheten bidra till att bekämpa korruption. Man kan också motivera yttrandefriheten utifrån ett demokratiskt jämlikhetsperspektiv. Ett politiskt styre där besluten fattas enligt majoritetsprincipen blir ett legitimt styre först om alla medborgare har haft möjlighet ge uttryck för sin uppfattning i en viss fråga. Vidare är yttrandefriheten en individuell rättighet som ger den enskilde individen rätt att uttrycka sina åsikter och att kommunicera med andra.

Yttrandefriheten i regeringsformen
Sverige har liksom de flesta andra demokratiska stater en skriven författning. I många länder kallas en sådan författning för konstitution, i vårt land grundlag. I Sverige har vi närmare bestämt fyra olika grundlagar, och det är i regeringsformen (RF) som de grundläggande principerna för det svenska styrelseskicket slås fast. I de flesta demokratier är yttrandefriheten garanterad i grundlag, så också i Sverige. Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (2 kap. 1 § RF). I regeringsformens portalparagraf finns vidare det nära sambandet mellan det demokratiska styrelseskicket och yttrandefriheten tydligt formulerat: ”All offentlig makt utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och allmän och lika rösträtt” (1 kap. 1 § RF).

Inskränkningar av yttrandefriheten?
Inskränkningar av den generella yttrandefriheten kan göras i vanlig lag (grundlagsform krävs inte). Möjligheten att stifta sådana lagar är dock begränsad. En begränsning av bl.a. yttrandefriheten får endast göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. En begränsning får inte heller göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan åskådning (2 kap. 21 § andra stycket RF). Begränsningar förekommer i lag t.ex. i form av regler om tystnadsplikt och i straffrättsliga bestämmelser om förtal och hets mot folkgrupp.

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen
Av Sveriges fyra grundlagar är det två som mer konkret reglerar yttrandefriheten i medierna: tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). TF reglerar friheten att yttra sig skrifter som t.ex. böcker och tidningar och YGL reglerar yttrandefriheten i medier som t.ex. radio, TV och film samt, i viss utsträckning, på internet. Tryckfriheten har i Sverige anor ända från 1766, men den nu gällande tryckfrihetsförordningen tillkom 1949. YGL tillkom 1991 och är utformad med TF som förebild. 

Grundläggande principer
En grundläggande princip är att grundlagsskyddat material får framställas och spridas utan att myndigheter eller andra organ i förväg får ställa upp hinder för tillverkning och distribution. Det finns alltså ett förbud mot censur. Ansvar för vad som tryckts kan bara utkrävas i efterhand och endast mot den som av lagstiftningen pekas ut som ansvarig.

Meddelarfriheten innebär bl.a. att var och en har rätt att straffritt lämna eller anskaffa uppgifter i vilket ämne som helst för offentliggörande. Den som lämnar ett meddelande för publicering har rätt att vara anonym och kan inte straffas för sin medverkan. Endast de brott som anges i en särskild brottskatalog kan föranleda straffansvar och det utkrävs i en särskild rättegångsordning med Justitiekanslern som åklagare och med juryprövning. 

De tryck- och yttrandefrihetsbrott som finns kan delas in i fyra kategorier: 
• brott av beredskapsliknande karaktär (rikets säkerhet), t.ex. landsförräderi,
• brott med hemliga uppgifter, t.ex. spioneri,
• brott mot allmänna intressen, t.ex. uppvigling och hets mot folkgrupp och
• brott mot enskilda, t.ex. förtal.

Internationella regler för yttrandefriheten
De allra flesta demokratiska länders regler för yttrandefriheten är influerade av internationella konventioner om mänskliga rättigheter, konventioner som blir bindande för de stater som ansluter sig. Yttrandefriheten garanteras också i andra centrala dokument om de mänskliga rättigheterna, bland annat FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948, där det slås fast i artikel 19 att var och en har rätt att fritt hysa en åsikt och att uttrycka den i tal, skrift eller bild. En motsvarande rätt slås fast i artikel 19 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, vilken tillkom 1966. År 2011 antog kommittén för mänskliga rättigheter en allmän kommentar (nr 34) gällande artikeln.

I den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) är reglerna om yttrandefrihet lite annorlunda utformade. I artikel 10 sägs att var och en har yttrandefrihet och att åsiktsfriheten samt att friheten att sprida och motta uppgifter och tankar är en del av yttrandefriheten. Europakonventionen gäller sedan 1995 som svenska lag.