Rättigheter för nationella minoriteter

Minoritetsgrupper har i många länder inte samma möjligheter som övriga befolkningen. De tillhör ofta de fattigaste och mest marginaliserade grupperna i samhället, med den största arbetslösheten, de sämsta bostäderna och flest antal ungdomar med ingen eller oavslutad skolgång.

Minoriteter i världen
Det har beräknats att antalet nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoritetsgrupper världen över uppgår till många tusen, med långt mer än en och en halv miljard medlemmar eller mer än en fjärdedel av jordens befolkning. Staterna har ett ansvar att utan diskriminering ge personer ur minoritetsgrupperna samma rättigheter som landets övriga befolkning, till exempel till socialt skydd, utbildning, hälsovård eller kommunikation med domstolarna.

Internationella konventioner som rör skyddet av nationella minoriteter
En rad internationella dokument behandlar nationella eller etniska, religiösa och språkliga minoriteter. 

I Europarådet
Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter liksom stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk utvecklar skyddet för personer som tillhör nationella minoriteter och syftar till att skydda nationella minoriteters och nationella minoritetsspråks fortlevnad. Sverige verkar för att personer som tillhör nationella eller etniska, språkliga och religiösa minoriteter i alla länder ges möjlighet att på lika villkor med majoritetsbefolkningen effektivt åtnjuta alla de mänskliga rättigheterna.

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms, SÖ 1952:35) har gjorts direkt tillämpbar i Sverige genom lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Läs om Europarådets rapport om nationella minoriteter i Sverige.

I artikel 14 anges att åtnjutande av fri- och rättigheter ska säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt.

I FN
Artikel 27 i Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter anger att i de stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter, ska de som tillhör sådana minoriteter ej förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk (International Covenant on Civil and Political Rights, SÖ 1971:42).

Bestämmelsen innebär ett förbud mot diskriminering, men också en skyldighet för staten att positivt stödja minoriteternas strävanden att bevara sin särart.

Förenta Nationernas generalförsamling har 1992 i en deklaration rörande minoritetsrättigheter uttalat att dess medlemsländer ska vidta de åtgärder som behövs för att personer som tillhör minoriteter ska kunna åtnjuta sina mänskliga rättigheter utan att utsättas för diskriminering. Medlemsstaterna ska vidare skapa förutsättningar för att personer som tillhör minoriteter att utveckla sin kultur och sitt språk. Staterna bör även vidta lämpliga åtgärder för att personer som tillhör minoriteter ska ha möjlighet att lära sig sitt modersmål eller att få undervisning i modersmålet (Declaration on the Rights of Persons Belonging to National or Ethnic, Religious and Linguisitic Minorities, UN General Assembly Resolution 47/135, 18 dec. 1992, artikel 4).

I FN:s Barnkonvention
Särskilda bestämmelser rörande minoriteter och språk finns även i Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter som antogs av generalförsamlingen den 20 november 1989 (Convention on the Rights of the Child, 20 nov. 1989, SÖ 1990:20).

I artikel 30 anges att i stater där det finns etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en ursprungsbefolkning, ska ett barn som tillhör en sådan minoritet eller ursprungsbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk. Alla barn, även barn som tillhör de nationella minoriteterna, omfattas av de rättigheter som anges i konventionen.

I barnkonventionens bestämmelse rörande utbildning anges bl.a. att utbildningen ska syfta till att utveckla respekt för barnets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden (artikel 29.1.c). Barn har således ett förstärkt skydd till det egna modersmålet som måste beaktas även i minoritetssammanhang.

Varför nationella minoriteter i Sverige?
Sveriges etniska och kulturella mångfald har en lång historisk tradition. Flera grupper som befolkat Sverige under lång tid har en uttalad samhörighet i den egna gruppen och en språklig, religiös eller kulturell tillhörighet och en vilja att behålla sin identitet. Dessa grupper, som erkänts som nationella minoriteter, har även aktivt värnat den egna gruppens kultur och språk så att dessa kulturer utgör en levande del av det svenska samhället och vårt gemensamma svenska kulturarv. Målet med den svenska minoritetspolitiken är att ge skydd för de nationella minoriteterna och stärka deras möjligheter till inflytande samt stödja de historiska minoritetsspråken så att de hålls levande. Målet är indelat i tre delområden: