Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter

Arbetet för att främja jämställdhet och motverka diskriminering på grund av kön pågår på många sätt både i Sverige och internationellt.

I andra kapitlet i Regeringsformen, Sveriges grundlag, förbjuds lagstiftning som missgynnar någon på grund av kön om inte lagstiftningen utgör ett led i strävandena att åstadkomma jämställdhet mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt.
Läs mer om rätten att inte bli diskriminerad på grund av kön

Av artikel 8 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt framgår att unionen i all sin verksamhet ska syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan kvinnor och män och främja jämställdhet mellan dem. Av artikel 19 framgår att lämpliga åtgärder ska vidtas för att bekämpa diskriminering på grund av bl.a. kön.

FN:s konvention mot diskriminering av kvinnor
FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (kvinnodiskrimineringskonventionen) från 1979 ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män.

Konventionen trädde i kraft 1981. Den lyfter fram regeringars skyldighet att i lagstiftning och praxis avskaffa de alla former av diskriminering av kvinnor på grund av kön. Sverige var bland de första länderna att ratificera konventionen. 2012 har 187 länder ratificerat CEDAW vilket motsvarar drygt 90 procent av FN:s medlemsstater och gör den till den konvention som har näst flest ratifikationer (efter barnkonventionen) av alla konventioner om mänskliga rättigheter. 

Dessvärre har alltför många konventionsstater reserverat sig mot konventionen på ett sätt som strider mot konventionens ändamål och syfte. Detta är allvarligt eftersom det undergräver själva avsikten med konventionen, som är att skapa en gemensam minimi-nivå för att motverka diskriminering av kvinnor och ge lika möjligheter för kvinnor och män att åtnjuta de mänskliga rättigheterna.

Övervakningskommittén, CEDAW
Kvinnodiskrimineringskommittén är ett oberoende expertorgan inom FN som har till uppgift att granska konventionsstaternas efterlevnad av konventionen. Medlemsländerna måste rapportera vart fjärde år till kommittén om hur man lagstiftningsmässigt, juridiskt och administrativt lever upp till konventionens olika artiklar. Rapporterna behandlas sedan vid kommitténs möten. Då kallas representanter för de regeringar vars rapporter är uppe till behandling för att presentera sina rapporter och svara på frågor från kommittén. Kommittén kan även ta emot information från enskilda organisationer.

Kommittén kan också lägga fram förslag och allmänna rekommendationer, vilka innefattar kommitténs tolkning av konventionen. Rekommendationerna är emellertid inte juridiskt bindande för konventionsstaterna. Kommittén har bl.a. särskilt engagerat sig i frågan om våld mot kvinnor samt i reservationer till konventionen.

Tilläggsprotokoll
Kopplat till FN:s kvinnodiskrimineringskonvention finns också ett fakultativt protokoll, som ger enskilda individer eller grupper av individer klagorätt till FN:s kvinnodiskrimineringskommitté. En viktig regel är att nationella rättsmedel måste vara uttömda innan kommittén kan behandla ett klagomål. Protokollet ger också kommittén en möjlighet att på eget initiativ undersöka allvarliga och systematiska kränkningar av de rättigheter som anges i konventionen. Protokollet öppnades den 10 december 1999 för undertecknande och trädde i kraft den 22 december 2000. Sverige ratificerade protokollet den 24 april 2003.
Se lista över Sveriges senaste rapporter
FN:s kvinnokommission

Andra internationella konventioner
Ett flertal ILO-konventioner (International Labour Organization) som Sverige är bundet av är även tillämpliga på kvinnors rättigheter, se till exempel konventionen (nr 100) om lika lön, konventionen (nr 111) om diskriminering på arbetsmarknaden, konventionen (nr 156) om arbetstagare med familjeansvar, samt rekommendationen (nr 170) om arbetsmarknadsstatistik.
Läs mer på diskrimineringsombudsmannens webbplats (DO)